art brut - it's a bit complicated

då var det dags för de engelska (från bournemouth) indierockarna «art brut» och deras skiva it's a bit complicated. jag väljer med att börja med att klippa in en video till den riktigt ösiga låten "direct hit". jag såg bandet uppträda hos någon av conan, letterman eller leno och då såg de verkligen anskrämliga ut. bandet frontas i alla fall av eddie argus som sitter inne med en brittisk ölkagge, taskigt rörelseschema men en ofattbart bra och kul röst.



«art brut» slog igenom för två år sedan med plattan bang bang rock and roll som innehöll härliga och rätt enkla indierocklåtar som "formed a band", "emily kane", "my little brother" och "bad weekend". den nya plattan it's a bit complicated innehåller också en del starka låtar, som till exempel redan nämnda "direct hit", "pump up the volume", "people in love", "i will survive", "st. pauli" och "nag nag nag".

skivan tycker jag växer efter varje lyssning och det är simpel och relativt skitig indierock, precis så som jag vill ha en pizza-cd serverad. här följer nu några 30 sekunders klipp så ni får möjlighet hålla med:

art brut - pump up the volume


art brut - people in love


art brut - st. pauli


en skiva för den som:
- gillade filmen "this is england".
- är frälst i den brittiska kulturen, klädmodet och inte minst fotbollen.
- har blivit en mjukis efter att för i tiden ha lyssnat på «the clash», «ramones», «sex pistols» eller «sham 69» för att nämna några.
- svär och lever rövare varje gång man glömmer stänga av kaffebryggaren, låsa dörren, missar bussen, inte hinner till bolaget etc.

plattan får 3 rutiga skjortor från ben sherman i färgerna grönt, rött och blått av 5.

the cribs - men's needs, women's needs, whatever

the cribs låter som the strokes, så är det.. iaf när dom (the cribs) är som bäst
the cribs lite mer brittiskt skitiga när the strokes är stilmedvetna a la I <3 NY.

En skiva med guldkornen men's needs, som servicebilen behandlat förr, men nästan ännu vassare är tokiga "my life flashed before my eyes" och "be safe" som jag har fått för mig är sångaren från dinosaur jr, pixies eller annat random pretto indieband..

en skiva för den som
- gillar the strokes
- tycker att gud ska spara drottningen
- gillar fotboll och öl
- tycker att syskonskaror gör den bästa musiken
- har bra musiksmak


leta länkar själva.. jag är sjuk

spoon - ga ga ga ga ga ga ga ga ga ga ga ga ga ga

ja ni förstår.. ännu ett album med en lite småunderligg, och vad servicebilen erfar, mycket intern titel.

nu tänker jag inte kolla upp något som jag skriver i det här inlägget utan chansar friskt och hoppas att något är rätt.
spoon är ett amerikanskt band med en sångare som tidigare var trummis i six pence none the richer, en basist som tidigare var medlem i polyphonic spree, en trummis som tidigare var just trummis i m83 och en manager som tidigare snodde pengar av folk som inte var musiker..

skivan spelades in i en studio och sparades på "data".

skivan är väldigt bra! framförallt gillar jag låten you got yr cherry bomb

även the underdog, the ghost of you lingers och rhytm & soul är goa bitar

en skiva för den som
- gillar musik som låter som om den kunde kommit för 40 år sen
- tycker att en genre vid namn indiepoprock med soul inslag och blås låter intressant
- klär och beter sig otroligt vardagligt men gillar tanken med att under den där vanliga ytan finns en riktig elitistisk finsmakare
- vill rekommendera en skiva för far sin
- har bra musiksmak

get him eat him - arms down

«get him eat him» är ett femmannaband som spelar riktigt halvknasig musik. jag kan tänka mig att kalla det flummig bögindie, utan att för den delen se ner på eller ha fördomar mot homosexuella. jag gillar det skarpt, det känns som ett gladare och stimmigare «the hidden cameras» blandat med ytterst lite «tap tap» och «beirut». det känns som sångrösten också går att applicera på något annat band men jag kommer inte på vilket.

«get him eat him» ligger förövrigt på samma bolag (absolutely kosher records) som «the wrens», «frog eyes» och «sunset rubdown». man har också varit förband till bland annat«the arcade fire» och «the walkmen»

deras skiva arms down är emellertid riktigt bra och det är skönt gung och gladpop genom hela plattan, jag sticker med smakprov så att ni inte tror att jag sitter här och ljuger (smyger även in en härlig cover som inte finns med på arms down):

get him eat him - 2x2


get him eat him - diminutive(30 sek)


get him eat him - more lovely than likely (capstan shafts cover)


en skiva för den som:
- inte kan räkna ut 10+2-3 men ger fan i vilket.
- saknar reaggefärgade volkswagen bussar med haschplantor i handskfacket.
- hoppar över frukost för att istället dansa, hoppa, eller sitta och pilla navelludd och ruska på huvudet.
- är lite smygbisexuell.
- gillar musik där man lattjar med instrumenten, sjunger relativt kass och inte har någon planering som helst i låtarna.

«get him eat him» och deras nya platta arms down får 5,5 ben av 8 från en fågelspindel.