Hot Chip - One Life Stand

Det elektroniska popbandet «Hot Chip» bildades år 2000 i London. De består i nuläget av fem medlemmar; Alexis Taylor, Joe Goddard, Owen Clarke, Felix Martin och Al Doyle. Den senaste plattan, One Life Stand, som nyligen släpptes innebar att Hot Chip därmed färdigställt sitt fjärde fullängdsalbum. Man har släppt ett nytt fullängdsalbum vartannat år och de tre tidigare fullängdarna är; Coming On Strong (2004), The Warning (2006) och Made In The Dark (2008).

Vad finns det då att säga om deras senaste platta? Jo, till att börja med blev man ju helt frälst i deras singel, 'One Life Stand', som kom ett par månader innan plattan. En helt underbar låt av fem män vars utseende torde komma i från alldeles för många LAN-veckor. För att göra sådan eminent bra musik som Hot Chip gör krävs i och för sig idogt arbete och då de ser ut som de gör har de kanske dansat länge och väl innan de sedan använt gryningen för musikskapande? Vad vet jag. Bra är det i alla fall. Hela skivan är oerhört stark men vissa låtar sticker givetvis ut. Det finns inte många skivor där alla låtar håller en bred och jämn nivå. De plattor som har legat närmst till hands de senaste åren är enligt mig Jamie T och hans platta Kings & Queens samt Kasabian och deras platta West Ryder Pauper Lunatic Asalym.

Skivan One Life Stand är dock mycket lättlyssnad och innehåller faktiskt en riktigt god kompott av dansant elektronisk musik som gör att det börjar rycka i axlar och ben (till exempel, 'I Feel Better' och 'One Life Stand'), men samtidigt har de även lyckats producera mycket trevliga och ljuva elektroniska låtar som låter fint för både kropp och själ (till exempel, 'Slush' och 'Keep Quiet'. De starkaste spåren på plattan, det vill säga guldkornen, tycker jag 'Thieves In The Night', 'I Feel Better' och 'One Life Stand' är.





Hot Chip - One Life Stand är en skiva för den som:
- längtar efter mösamarscher och fiske till våren men inte riktigt kan släppa pulkaåkningen och snöbollskastandet som vintern frambringat.
- gillar att dansa tills ljuset på stadens lokaler tänds och man efter detta, svettig och dan dansar vidare hem för att drömma om pingviner som tokdansar disco och isbjörnar som tillbringar nattens gladatimmar med Quake-LAN.
- som avskyr Basshunter och den där ofantligt enformiga låten 'I Gotta Feeling'.
- de som vill ha nytt, fräscht men ändå inte riktigt vill släppa åttiotalet.
- dansar upp på morgonen och är tokigt lycklig även om man snubblar ner för trapporna, trampar i hundskit, missar bussen och spiller morgonens första kopp kaffie över både sig själv och fyra kollegor.

Plattans betyg blir 4,5 Håkan Tell-danser av 5 möjliga. 
Den halva poängen medför att man antingen tar bort en näve i luften eller stryper av ett Håkan Tell-danssteg som egentligen skall vara 360 grader efter 180 grader.